Japan och Sydkorea - bästa värsta vänner?
En mörk historia gör relationen komplicerad. Hur kommer den att präglas av Lee Jae-myung och Ishiba Shigeru? Förutsatt att båda sitter kvar vill säga.
Tack för att du läser Japan imorgon. Det är gratis, men skriv gärna upp dig för nyhetsbrevet om du gillar det. Det går också att stödja mitt arbete via betald prenumeration eller ge ett engångsbidrag.
Annars är det bara att läsa vidare!
Med valet av en president Lee Jae-myung i Sydkorea kan det komma att ske stora förändringar i landets utrikespolitik och därmed också regionens internationella relationer. Målet ser ut att vara en så kallad “balanserad” utrikespolitik. Vad detta betyder är mer dialog med till exempel Kina och Nordkorea än konservative Yoon Suk-yeol, som hade en mer fientlig hållning till båda dessa länder. När det gäller Japan finns det en risk att relationerna förändras då progressiva sydkoreaner mycket oftare tar upp gamla oförrätter från kolonialtiden - något som japanerna inte sällan försöker sopa under mattan. Men Ishiba Shigeru är mer liberal än sina föregångare och det kan finnas diplomatiska öppningar för att förbättra relationerna till både Nord- och Sydkorea.
Sydkoreas nya president Lee mötte premiärminister Ishiba för första gången under G7-mötet i Kanada den 17 juni. De två ledarna gav löften om att utveckla de japansk-koreanska relationerna och den alltmer spända situationen i Östasien togs upp, med mycket fokus på Nordkorea. Diskussionen ska enligt rapporter ha blivit en bra start på de två ledarnas relationer och båda två har uttryckt att de är nöjda med mötet.
Lee har tidigare lagt en hel del kommentarer om just Japan och ländernas gemensamma mörka historia, men sedan presidentvalet har han hållit en relativt låg profil. Japans relationer till Sydkorea är ofta kyliga, men som Lee uttryckte det “Japan och Korea har ett obrytbart band, som grannar som delar trädgård”. Båda länderna vill behålla någon form av grannsämja - speciellt med ett mer isolationistiskt USA och ett mer aggressivt Kina i regionen.
Huvudanledningen till att Japan och Sydkorea inte kommer överens är deras moderna historia. Japan höll Korea som koloni under en längre tid och speciellt under andra världskriget innebar det både tvångsassimilering och slaveri. Efteråt har Japan bett om ursäkt och betalat skadestånd, men samtidigt förnekar många att det ens hände alternativt påstår att det var bra för Korea. Att dessa ofta är högt uppsatta politiker gör inte saken lättare.
Kolonisering
Efter Meijirestaurationen 1868, då Japans 200 år av isolering bröts av den amerikanska “kanonbåtsdiplomatin”, lyckades de modernisera snabbare än sina grannländer. Korea, eller “Joseon” som var den dåvarande dynastin, försökte hålla emot det europeiska trycket men Japan tog snabbt sikte ditåt. 1876 skrev man ett för Japan mycket fördelaktigt (och därmed ojämlikt) fördrag med Korea (såsom flera västländer hade gjort med Japan tidigare).
Japan lyckades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal breda ut sig genom att exempelvis annektera Taiwan och besegra både hegemonin Kina (då Qing) och den europeiska stormakten Ryssland i krig, vilket befäste landes kontroll över Östasien. Följaktligen ockuperade man Koreahalvön 1910, efter att ha slagit ner flera uppror och tvingat landet till underkastelse. Denna ockupation höll till 1945.
Ockupationen var hård och tvångsassimilering hörde till vardagen. Den nationalistiska rörelsen i Korea slogs ner vid flera tillfällen och liksom i flera andra områden under japanskt styre var man som korean tvungen att lära sig japanska då man skulle bli del av den japanska staten. Efter ett något lugnare och öppnare 1920-tal gjorde militariseringen av Japan under 30-talet att styret återigen blev hårt och många koreaner tvingades strida och arbeta för Japan under kriget.
Den mest infekterade konflikten
Ett av det mest uppmärksammade inslagen i den japanska militärdiktaturen är så kallade “tröstekvinnor”. Under kriget lurades, kidnappades och tvångsrekryterades kvinnor från flera länder till att arbeta som prostituerade åt soldaterna. Det uppskattas ha handlat om runt 200 000 kvinnor, men det är svårberäknat och det kan ha varit många fler. Korea var det absolut mest utsatta landet för denna människohandel och koreanska kvinnor tvingades eller lurades till stationering både inom landet och utomlands i Japans kolonier och ockuperade länder.
På “tröstestationerna” behandlades kvinnorna dåligt och levde i undermåliga förhållanden. Under slutet av kriget blev många dödade eller använda i självmordsuppdrag. De som klarade sig har haft svårt att komma tillbaka till ett vanligt liv och man har för det mesta hållit tyst om sina upplevelser. Både under och efter stationeringen har kvinnor begått självmord.
Många individuella vittnesmål och mycket forskning konstaterar - om inte med alla detaljer - att tvångsprostitution ägde rum i en relativt stor skala av Japans armé. Trots detta har man från japanskt håll försökt att tona ner händelserna - liksom med andra krigsförbrytelser.
Japan och Sydkorea normaliserade relationerna 1965. Japan har sedan bett om ursäkt och betalat skadestånd till många av de utsatta länderna för brott begångna under kriget. Ett av problemen med just Korea och även Kina är att Japans ursäkter inte ses som genuina. Inom regeringen och bland Japans konservativa anses de krigsbrotten - inklusive behandlingen av tröstekvinnorna - vara gravt överdrivna och många argumenterar för att 1. det aldrig ägde rum och/eller 2. vi behöver inte prata om det. Officiellt erkänner den japanska regeringen att det ägde rum, men anser att frågan är löst, att man har bett om ursäkt och att det inte ska tas upp igen.
Moderna relationer
1993 togs ämnet tröstekvinnor upp offentligt för första gången av Japan och ett uttalande av kabinettsekreterare Kono Yoheis blev ett offentligt erkännande av tröstekvinnornas existens och en ursäkt. Flera offentliga uttalanden har också gjorts där Japan bett om ursäkt för de skador som åsamkades grannländer under kriget.
Från Japans sida är det stora problemet att många - inklusive högt uppsatta politiker - förnekar vidden av de krigsbrott som ägde rum. Man tonar ner och försöker att inte prata om det. Om det tas upp bemöts det ofta av arga kommentarer om att ämnet är överstökat. En känd kontrovers är att man i vissa läroböcker i Japan har tonat ner Japans skuld och tagit bort benämningar om till exempel påtvingade självmord och tröstekvinnor. Dessutom finns det ministrar som varit stolta över ändringarna.
2011 restes den första “fredsstatyn” - en staty av just en ung “tröstekvinna” - utanför Japans ambassad i Seoul av en aktivistgrupp. Det skapade en kortare diplomatisk kris. Flera liknande statyer har sedan rests i många olika länder och varje gång retat upp japanska representanter. 2015 kom man överens med den då konservativa regeringen i Sydkorea om att konflikten är “löst” - vilket enligt Japan betyder “nu slutar vi prata om det”. Detta följdes av ett regeringsbyte i Sydkorea och senare fler diplomatiska problem.
Historierevisionism är ett påtagligt problem i Japan och det gör det mycket svårt att prata om landet under första hälften av 1900-talet. Man tonar ner skulden, förnekar historiska fakta och attackerar kritiker. Den mest kända nationalistiska organisationen Nippon Kaigi innehåller en stor del av regeringspartiets politiker. Att Japan skulle göra som Tyskland är inte troligt, eftersom det faktiskt är två mycket olika situationer, men att täcka över problematiska händelser och skriva om historien går rakt emot anledningen att läsa historia. Det finns ett fåtal museum i Japan som tar upp de faktiska krigsbrotten ordentligt, men de är inte många.
Framtiden
När Lee Jae-myung valdes till president efter 6 månader av kaos i landet var det nog många japaner som suckade tungt. Lee har uttalat sig mycket kritiskt om både Japan och USA och även varit motståndare till det trilaterala samarbetet. Inom Sydkoreas vänster finns också mycket anti-Japanretorik och om den kommer fram kan relationerna - som förbättrades under Yoon Suk-yeol - få sig en törn.
Ishiba Shigeru är dock något mer progressiv än sina föregångare inom LDP och personligen kommer han troligtvis inte att göra något för att reta upp koreanerna - även om vissa av hans mer nationalistiska partivänner inte skulle tveka en sekund. Lee har som nämnt ovan uttryckt sig mer statsmannamässigt sedan presidentkampanjen började och det första mötet med Ishiba slutade bra.
Det kommande japanska valet blir dock avgörande inte bara för Japan men också för relationerna. Om Ishiba sitter kvar kommer det troligtvis att fortsätta i en ganska neutral riktning - åtminstone från Japans håll. Men går valet dåligt finns en risk att Ishiba byts ut mot en mer konservativ partiledare. Huvudutmanaren Takaichi Sanae kan klassas som ultranationalist och är öppen med sin historierevisionism. Det är inte omöjligt att hon skulle kunna hamna i bråk med Lee.
Även om oppositionen får majoritet är det inte omöjligt att LDP får behålla posten då oppositionspartierna är många och drar åt olika håll. Det skulle dock kunna bli tal om extraval för underhuset vid ett alltför svårt läge och då finns det ännu en chans för oppositionen att kraftsamla. Det just nu största oppositionspartiet CDP är liberalt och ganska progressivt och skulle troligtvis ha lättare för samarbete med Sydkorea än LDP.
I nuläget ser det stabilt ut, men vi vet ännu inte vad Lee kommer att fokusera på, samtidigt som det japanska valet kan göra stor skillnad i hur relationerna utvecklas. Världsläget är också under ständig förändring och mycket osäkert, så det är svårt att sia om exakt vad som kommer att hända. Vad som är klart är att det blir viktigt att hålla sig uppdaterad.
Tack för att du läser Japan imorgon. Det är gratis, men skriv gärna upp dig för nyhetsbrevet om du gillar det. Det går också att stödja mitt arbete via betald prenumeration eller ge ett engångsbidrag.
Annars är det bara att läsa vidare!